Grundregeln är att föreningar, som en del av den grundlagsbefästa föreningsautonomin, själva väljer sina medlemmar, förutsatt att medlemsbesluten inte är diskriminerande (den aspekten behandlas inte i denna kolumn). Men medlemskap i en förening är inte något som man kan kräva ens om man annars skulle uppfylla alla eventuella kriterier för medlemskap som föreningen har uppställt. I praktiken har de flesta föreningar som sysslar med medlemsvärvning en strömlinjeformerad process. Därför tänker man kanske inte på att ett medlemskap inte är någon automatik och att det alltid ingår en prövning. Trots att man har fyllt i ett formulär och betalat medlemsavgiften kan föreningens beslut vara nekande.
Enligt föreningslagen ska den som vill bli medlem i en förening meddela föreningen om sitt intresse. Beslut om godkännande av nya medlemmar fattas av styrelsen, om inte något annat bestäms i stadgarna.
Lagen förutsätter alltså för det första att medlemskapet föregås av en ansökan om medlemskap och för det andra att föreningen fattar ett beslut om saken. Det normala, i alla fall inom föreningar med personmedlemmar, är att det är styrelsen som fattar beslut om nya medlemmar. Föreningen kan också besluta hur en ansökan om medlemskap ska göras, det vill säga hur man meddelar sitt intresse för att bli medlem. Då lagen ändrades 2023 beslöts att det är möjligt för föreningen att delegera antagande av nya medlemmar, exempelvis till en funktionär, ifall förfarandet och riktlinjerna för medlemskap är fastställda och saken nämns i stadgarna.
Föreningen kan i sina stadgar ha kriterier för vem som kan bli medlem i föreningen. Det innebär både att den som inte uppfyller kriterierna för medlemskap inte kan bli medlem och samtidigt att en medlem som inte längre uppfyller kriterierna kan mista sitt medlemskap, det vill säga bli utesluten.
Olika mer ingående kriterier är vanligare i specialföreningar som exempelvis riktar sig till en viss yrkesgrupp eller utövare av någon aktivitet som kräver särskilda färdigheter. Ett bra exempel är säkert en kör, som rimligen måste kunna förutsätta att den som vill bli medlem kan sjunga. En förening för bergsbestigare kan förutsätta att blivande medlemmar först har skaffat sig en viss erfarenhet. Varje förening kan uppställa sina egna relevanta kriterier. Den här rätten att fritt välja sina medlemmar är så pass stark att enligt standardverket Yhdistysoikeus (Halila, H. & Tarasti, L., 2024) behöver föreningen inte ens motivera ett nekande beslut.
Frågeställningen i de flesta föreningar i allmänhet är den motsatta, det vill säga att man ibland med ljus och lykta får söka efter nya medlemmar. Men lagens innebörd betyder att det är skäl för alla föreningar att ha klart för sig vilken målgrupp man riktar sig till. Här stödjer den juridiska ramen elegant praktisk föreningsverksamhet. Ju träffsäkrare föreningen kan ringa in vem man riktar sig till desto effektivare kan medlemsvärvningen organiseras.
Text: Sebastian Gripenberg